Under upptäcktsresorna på 1400- och 1500-talen utökades kartornas noggrannhet.

Efterhand kom kartograferna fram till att jorden inte bara var ett runt klot, utan att klotet faktiskt var relativt platt vid nord- och sydpolerna.

Under 1800-talet gick utvecklingen inom kartografin vidare i och med att vetenskapspersoner och upptäcktsresanden gjorde allt för att besöka de sista ”vita fläckarna” på kartan, vilket också skedde en bit in på 1900-talet.

Flygets utveckling under 1900-talet medförde att människan för första gången med största precision kunde kartlägga stora områden från luften. Och ännu mer exakt blev det efter att de första satelliterna skickats upp i rymden i slutet av 1950-talet.

Från lertavlorna är steget långt till dagens teknik där lokalisering kan ske genom ett knapptryck på din mobiltelefon där satelliter bedömer din position och avstånd.

Två typer av kartor

Kartor kan användas för att visa helheten av jorden, men även för att fokusera på speciella områden. Många olika typer av kartor används för att visa hur världen ser ut.

Kartor behöver inte alltid användas för att uppmäta avstånd, utan kan även användas för att studera olika teman. Kartor brukar därför delas in två typer: topografiska kartor och tematiska kartor.

Topografiska kartor

Topografiska kartor visar bland annat natur, terräng och höjdskillnader. Orienteringskartor och sjökort är typiska exempel på topografiska kartor.

Tematiska kartor

Tematiska kartor används när man vill studera ett specifikt tema som till exempel befolkningstäthet, religioners utbredning, språkkartor,  jordbävningar och så vidare. Även bilkartor och väderkartor är exempel på tematiska kartor.

En topografisk karta som visar natur och orter i ett land skiljer sig därför mycket från en tematisk karta som visar var landets naturtillgångar finns lokaliserade.